Vi snacka om en jävligt intressant sak i skolan idag. vi pratade om olika normer osv (att man inte ska döda, ljuga vara otrogen mm.). Om att vad som händer när två normer går emot varandra.

tex: säg att du ser din storasyster stå och grov hångla i en gränd, du väljer att inte gå dit utan låter dom vara ifred. Går vidare och 1 min senare så möter du din systers pojkvän,Han frågar om du har sett din syster nyligen? Vad svarar du? sviker du din syster genom att säga sanningen till honom (och följa normen) lr ljuger du (går emot normen) och är "trogen" till din syster? (uppfyller en annan norm)

eller vi kan ta ett annat exempel, du ser en kvinna komma springande, naken och blodig. hon springer förbi dej skrikande. några sec senare så kommer en blodig man med en kvin i handen springande och frågar om du sett den nakna kvinnan, och vilket håll hon sprand åt. säger du saningen till manen med kniven som uppenbarligen bara har en sak i tankarna lr ljuger du och räddar liv?

Det är lustigt de där med saningen, folk säger att det är viktigt, att man alltid ska tala sanning. men varför är det ingen som gör de för då? varför är sanningen så lätt att välja bort om den nu är så viktig? När sanningen bara sårar ändå, äre då bra att tala sanning, och varför betraktas sanning som en norm när nästan alla går emot den?

tänkvärt.