Nu har jag precis avslutat ett 45 minuters långt samtal med min favorit pappa (haha, intärnskämt)
Vi snackade om mitt föregående inlägg, ska man tala saning? 
Han läste inlägget och jag förklarade lite (inte för att min pappa är korkad på något sätt snarare tvärtom, han är nog en av dom smartare människor jag känner) jag förklarade en stund och han sa i princip "aa" ett tag. Sen så lägger han denna komentar:
-Men emelie, vad är en norm då?
-Ja, men de är ju typ oskrivna regler, sånt som man inte ska göra bara, typ vara otrogen osv.
-Men ja jag vet vad en norm är, men vad är det som säger att din norm utspelar sig på samma sätt hos olika presoner? ta otrohet tex är otrohet när du ligger med nån annan eller vart går gränsen? otrohet för mej behöver inte vara samma sak som för min partner eller dej.
-Nej det är självklart att det inte behöver vara.
-tex om min partner har vunnit på lotto, fått ett nytt jobb eller kanske fått veta att hon är gravid, något sådant dyrligt. När det har hänt nått sånt och JAG inte är den första hon berättar det för, det kan jag tycka är mera otrohet än att hon knullat med någon annan. (det betyder att jag inte är hennes nummer 1 längre)Enligt mej så sitter otrohet psykiskt.

Shit tänkte jag, där faller hela min tankegång ihop och jag börja fundera lite längre bort så att säga. Tänk om det är så, tänk om otrohet sitter psykiskt då måste det betyda att alla människor är otrogna mer eller mindre. Det i sin tur måste betyda att otrohet omöjligt kan vara en norm. Vilket i sin tur för att dra stråt ännu lite längre och göra det ännu lite jobbigare måste betyda att då måste alla normer kunna vara psykiska på olika sätt, eftersom att ingen har bestämt dom så är dom inte vara lika från person till person. Vilket då måste betyda att normer inte borde finnas eller rent av inte alls finns...?